Idag kom dagen vi väntat på med spänning och nervositet. Vi pratade igår om det här, tänk om något är fel, tänk om barnet inte lever, tänk om de hittar en missbildning eller dylikt osv.osv. Tillslut sa jag: "Men egentligen, vilken onödig oro. Är det något som mot förmodan är fel så är det ju bara så och isf får man utgå därifrån då.". Jag tror dock att alla föräldrar känner lite oro. Först inför de första 12/13 veckorna med missfallsrisk, sedan inför ultraljudet, sedan inför förlossningen, sedan för bebistiden med risk för spädbarnsdöd .........och slutligen för resten av livet med allt vad det innebär. Haha!
Ultraljudet gick hur som helst bra. Undersökningen tog längre tid än när Edvin låg i magen. Nu kollade dom ju allt och jag förstår nu vad barnmorskan menar med att det är modernare utrustning. Bebisen mår jättebra och allt såg ut precis som det ska. Det är en livlig liten en som vägrade ligga still för att visa barnmorskan det hon ville se. Jag var tvungen att gå på toa, vrida och vända på mig åt alla håll och ja.... Vi provade allt. Tillslut lyckades hon få med allt hon hade på sin checklista, och allt såg bra ut. Vilken lättnad! Åter igen blir jag faschinerad över hur häftigt det är!! Sjukt att det är en människa i min kropp som växer och utvecklas.
Vi valde att inte kolla vilket kön som gömmer sig därinne. Efter gårdagens pratstund kände vi bara: Näe, vad tråkigt att ta bort spänningen. Både för oss, för Edvin och för alla andra. Många tycker att det underlättar att veta kön på barnet, men vi har inte planerat att köpa någon speciell färg eller ett speciellt tema (exempelvis prinsessigt) på bebisgrejerna oavsett om vi vet eller inte. Så nej, för oss underlättar det inte ett dugg. Sedan är det så grymt spännande att det nästan pirrar i magen när man inte vet om det blir en pojke eller flicka, och den känslan vill vi behålla tills bebisen kommer ut. Oavsett vad så är vi jätteglada över att allt såg bra ut! ♥
När barnmorskan räknade ihop sina mått och siffror och sa "Enligt storleken på barnet så visar det här att du är fullgången den 31 december." kunde jag inte hålla mig för skratt. På nyårsafton har vi alltså beräknad ankomst, 4 dagar senare än det tidigare preliminära datumet. Hur spännande är inte det? Nu vet vi liksom inte ens helt säkert vilket år bebisen kommer födas. Haha! Stolt och nöjd pappa sa i hissen "Nu kniper du åtminstone till den 1 januari!". Skämt och sido, när den lille vill komma är obetydligt. Huvudsaken allt går bra och att vi mår bra.
