Jag är så oredo för måndag. Vi har haft en jättemysig helg, men inte hunnit med det där helglugnet man längtar efter. Som förälder är det säkert jättevanligt att man tänker att vi skulle gjort mer. Dvs. "Vi skulle ha åkt till badhuset nån dag. Vi skulle ha åkt till drakborgen nån dag. Dit och dit och dit skulle vi åkt. Och så skulle vi hunnit med 75 andra saker också. Alla andra föräldrar har tusen bollar i luften." Nu har vi inte gjort nåt speciellt krävande i helgen. Vi sov en natt i mina föräldrars lägenhet i Sundsvall, strosade på stan och åt ute på restaurang. Men jag är helt slut. Edvin somnade på en sekund igår och ingen av oss ville kliva upp i morse. Det är då man tänker till och kommer på hur skönt och kul det är att vara ledig och "bara va". Att nöja sig med små utflykter på hemmaplan och bara mysa. Visst vill man dra på stort och åka iväg nån gång såhär, men att man känner press på att göra det oftare är bara galenskap.

 

Jag och Edvin har även varit på 4-årskalas i helgen, innan vi åkte till Sundsvall. Det är likadant där (jättetrevligt och enkelt barnkalas btw! Gillas!) barnkalas har blivit rena rama marathontävlingen bland föräldrar. Jag säger det igen - det här kalaset var enkelt och bra, förknippar inte alls det till detta ämne. Våran 4-årings barnkalas står bakom hörnet och vi har kikat runt lite på internet eftersom vi aldrig tidigare har haft ett barnkalas. Vad märker vi? Jo, föräldrar är helt crazy när det kommer till barnkalas. Det ska slås på stort och det ska vara aktiviteter och lekar så barnen knappt hinner svälja tårtan och ens byta några ord med varandra. Man ska köpa dyra och överdrivet många dekorationer, eller helst ha barnkalaset i en annan lokal - buspalatset, badhuset, mcdonalds eller liknande. Inbjudningskorten ska vara snygga och det börjar nästan lika bröllopsförberedelser när man läser om somliga. Hur orkar man? Det är för mig ett stort frågetecken. Eller framförallt - Hur hinner man?? Lägger man 110% av sitt liv på att fixa inför ett barnkalas? Är det verkligen vad barnet själv vill? Och vad kräver barnet då kommande år? Det här är ett sjukt beteende bland småbarnsföräldrar. När man kommit förbi bebistiden (vems barn utvecklast fortast-tävlingen) kommer detta, och det gäller inte bara barnkalas. Åter igen: SJUKT! Jag är så trött på sånt här. Barn kräver inte så mycket som många föräldrar tycks tro. Det är bara för att mätta sitt eget ego som man förstorar upp det såhär. Så en själv kan känna att man är en superförälder.

 

Som sagt, helgens kalas var enkelt och jättebra. Barnen hade tid för varandra och de var så nöjda. Vi siktar på nåt liknande! Fiskedamm, fika och frilek. Enkelt. Det handlar ju om att umgås och ha en bra stund tillsammans. När jag är på denna krigsstig vill jag ta bort facebook, blogg, instagram och allt sånt. Vad dessa påverkar oss (inkl. mig själv ibland.) till sjuka beteenden. Jag tror det inte bara gäller föräldrar. Hela livet blir en tävling om vem som har det bäst och lyckas bäst. Ge barnen, nära och kära kärlek! Det är det som uppskattas och förgyller.