...Får vi en bebis i familjen. Ett syskon. Ett småsyskon. Äntligen är vad både pappa Linus och storebror Edvin känner. Jag är fortfarande i chock och vågar inte tro på det förän jag ser det med egna ögon på den där ultraljuds-tv:n i slutet av juli. 

 

För er som lagt märke till att jag: Slutat träna, slutat dricka kaffe, slutat äta normalt, inte haft praktik som planerat, inte börjat sommarjobba, varit frånvarande, tackat nej till allt som har med folk att göra osv.osv. Det beror inte på att jag är osocial och tråkig. Det beror helt enkelt på att jag legat i "magsjuka" i över 7 veckor!!!!! Även ni som aldrig varit gravida har väl hört talas om att det är vanligt med morgonillamående? Jag blir avundsjuk bara jag hör ordet morgonillamående. Här mår man illa och spyr dynget runt. Dygnet runt! Jag kan alltså vakna nattetid och må så fruktansvärt illa att jag inte kan somna om igen. När jag hade levt på riskakor i ungefär en vecka (v. 6-7) sökte jag upp sjukvården. Fick träffa en läkare som sjukskrev mig och tipsade om diverse huskurer (får jag höra "prova ät något innan du kliver upp" en gång till blir jag tokig! Har verkligen provat ALLT!). Med mig hem fick jag tabletter som har hjälpt mig att behålla mat och vatten, men det tog tid för mig att ens få behålla den där lilla, lilla tabletten. Sedan har jag sakta men säkert lärt mig hantera kräkningarna med hjälp av tabletterna. Idag mår jag fortfarande illa, men kan hantera det på ett sätt som jag ändå tycker är OK även om det är långt ifrån riktigt bra. Längar tills jag får känna mig som en människa igen.

 

Risken när man mår såhär illa och kräks mycket är att man blir uttorkad och får läggas in på sjukhus. Och det är faktiskt tack vare Linus att jag inte blev uttorkad när jag spydde som värst. Han har passat upp på mig så otroligt bra. Han har googlat på världens alla huskurer mot graviditetsillamående och bokstavligt talat petat i mig vatten och något att äta. Världens bästa! Och Edvin! Han har också varit förstående fastän han inte haft en blekaste aning om varför jag mått dåligt och sovit mycket. Underbara unge. En dag kom han med 2 leksakbilar och sa "Mamma, om du får leka lite kanske du mår bättre.". Är det någon gång man känner sig otillräcklig som förälder så är det när man är sjuk.

 

Många undrar: Var det lika när du väntade Edvin? Svar: Nej! Raka motsatsen. Hade inte minsta lilla krämpa ens när jag var höggravid (gick en heldag på Birsta 2 dagar innan förlossningen - utan problem!). Enda gången jag mådde illa var när min lillasyster kokade broccoli (totalt 3 gånger kanske). Och det enda jag inte ville äta var pizzasallad, allt annat gick ner. Den här gången är det tvärtom, det jag kan äta utan att det vänder sig i magen på mig kan jag räkna på en hand. Typ... Och allt luktar så fruktansvärt illa! T.o.m. Linus och Edvin luktade illa ett tag. För att inte tala om lukten på Edvin när han kommer hem från dagis. HU!

 

Jag kan hålla på i en evighet. Jag mår så illa. Har aldrig varit med om något liknande. Och jag är så trött. Helt ärligt så tror jag faktiskt att jag skulle kunna somna stående ibland. Trots detta är jag glad och lycklig. Såklart! ♥