Preggosvammel

 
Jag har hittills gått upp nästan lika mycket som jag vägde vid sista barnmorskebesöket när Edvin låg i magen. Magen är betydligt större än sist vid samma vecka (ska leta fram nån bild när jag orkar). Är lite faschinerad över hur olika det kan vara. Samtidigt tänker jag med lite skräck på hur förlossningen kommer bli. När Edvin föddes var ju allt så bra som det kunde bli. Allt flöt på normalt (nästan - "stängdes" någon cm där i slutet, men det rättade dom till med dropp om jag inte minns fel) och det var inte alls så farligt som jag hade väntat mig. Det gör mig nästan ännu räddare den här gången. Det känns som att det inte kan bli så mycket bättre än förra gången. Har även tänkt på rädslan över att bli snittad eller klippt eller nåt. Men efter mycket om och men så tänker jag: Huvudsaken det kommer ut en frisk, kry och pigg bebis. Sedan om jag får genomlida en jobbig 2-dygns förlossning så är det ändå värt det. Men jag vet att innerst inne är jag lika rädd som ett litet lamm i en hungrig vargflock när jag befinner mig i sjukhusmiljö och är patient. Linus är tvärtom - förlitar sig till fullo på personalen innanför sjukhusväggarna och slappnar av mer än någonsin. Vilket är himla tur, för det lugnet behöver jag!
 
När jag tänker efter såhär så blir jag förväntansfull. Tänk att vi ska få göra den här resan igen. Den här gången med erfarenhet i bagaget och fem välbehövliga mognadsår. Den här gången har vi en förväntansfull storebror hemma, som kommer bli världens bästa storebror! Vad spännande! Har sagt hela tiden att jag tänker njuta av att vara gravid, och det gör jag också, men när jag blir såhär pirrig så vill jag bara spola fram tiden! :)
 
Bebisen i magen är nu ungefär lika lång som en vanlig skol-linjal. Han/hon rör sig om väldigt och det märks tydligt att det blir allt trängre där i livmodern. Han/hon kan nu också självmant suga på tummen och tränar flitigt på det inför amningen (har jag läst). Jag går in i vecka 25 nu under kommande vecka och vi ska till mödravårdscentralen för att bl.a. lyssna på hjärtljud, hela familjen.

Foglossning?

Denna graviditet fortsätter att vara så olik den första som det bara går. Nu är det ryggen som spökar. Jag har ont i ryggen. På höger sida nere vid svanken, och ibland strålar det hela vägen in i höftböjaren. Antagligen foglossning. Har googlat lite på det, men inte blivit så värst klok på't. Ska givetvis ta upp det med barnmorskan när vi ska dit. Det gör så himla ont ibland att jag känner mig höggravid. Magen känns tyngre när ryggen gör ont och jag får en massa sammandragningar. Smärtan kommer ofta vid ansträngning och försvinner sedan oftast efter natten. Turligt nog har smärtan bara kommit en gång på jobbet, i slutet av arbetspasset dessutom så det gick att härda ut (jag vet, man ska inte göra så). Men så fort jag gör en ansträngning hemma, exempelvis när vi har tvättid eller om jag dammsuger. Då jäklar kommer det smygandes och rullator vore ett alternativ!
 
Jag och Edvin har städat i hans rum idag, och nu sitter jag i soffan med den där molande, dunkande värken. Jag skulle vilja böja mig åt alla håll för att liksom knäcka ut det onda (har provat, överrörlig som jag är, det fungerar inte). Så: tips mottages tacksamt! Vad lindrar denna smärta? Någon med erfarenhet som kan ge mig lite husmorstips? Vill inte att det ska bli ännu sämre! :) 

Ultraljud

Idag kom dagen vi väntat på med spänning och nervositet. Vi pratade igår om det här, tänk om något är fel, tänk om barnet inte lever, tänk om de hittar en missbildning eller dylikt osv.osv. Tillslut sa jag: "Men egentligen, vilken onödig oro. Är det något som mot förmodan är fel så är det ju bara så och isf får man utgå därifrån då.". Jag tror dock att alla föräldrar känner lite oro. Först inför de första 12/13 veckorna med missfallsrisk, sedan inför ultraljudet, sedan inför förlossningen, sedan för bebistiden med risk för spädbarnsdöd .........och slutligen för resten av livet med allt vad det innebär. Haha! 
 
Ultraljudet gick hur som helst bra. Undersökningen tog längre tid än när Edvin låg i magen. Nu kollade dom ju allt och jag förstår nu vad barnmorskan menar med att det är modernare utrustning. Bebisen mår jättebra och allt såg ut precis som det ska. Det är en livlig liten en som vägrade ligga still för att visa barnmorskan det hon ville se. Jag var tvungen att gå på toa, vrida och vända på mig åt alla håll och ja.... Vi provade allt. Tillslut lyckades hon få med allt hon hade på sin checklista, och allt såg bra ut. Vilken lättnad! Åter igen blir jag faschinerad över hur häftigt det är!! Sjukt att det är en människa i min kropp som växer och utvecklas.
 
 
Vi valde att inte kolla vilket kön som gömmer sig därinne. Efter gårdagens pratstund kände vi bara: Näe, vad tråkigt att ta bort spänningen. Både för oss, för Edvin och för alla andra. Många tycker att det underlättar att veta kön på barnet, men vi har inte planerat att köpa någon speciell färg eller ett speciellt tema (exempelvis prinsessigt) på bebisgrejerna oavsett om vi vet eller inte. Så nej, för oss underlättar det inte ett dugg. Sedan är det så grymt spännande att det nästan pirrar i magen när man inte vet om det blir en pojke eller flicka, och den känslan vill vi behålla tills bebisen kommer ut. Oavsett vad så är vi jätteglada över att allt såg bra ut! ♥
 
När barnmorskan räknade ihop sina mått och siffror och sa "Enligt storleken på barnet så visar det här att du är fullgången den 31 december." kunde jag inte hålla mig för skratt. På nyårsafton har vi alltså beräknad ankomst, 4 dagar senare än det tidigare preliminära datumet. Hur spännande är inte det? Nu vet vi liksom inte ens helt säkert vilket år bebisen kommer födas. Haha! Stolt och nöjd pappa sa i hissen "Nu kniper du åtminstone till den 1 januari!". Skämt och sido, när den lille vill komma är obetydligt. Huvudsaken allt går bra och att vi mår bra.