Paella

Ikväll ska jag göra Paella att ta med till skolan i morgon. Jag kan inte låte bli att längta lite. Framför mig ser jag mig stå och kocka i Per Morberg-style med stor paella-panna och en öl i näven. Är dock medveten om att så inte kommer vara fallet. Jag kommer antagligen stå och svära, bli förbannad, slaska ner halva köket och slutligen lämna över till sambon (som kan laga god mat). För säkerhets skull har jag "bokat in honom" så han är nära till hands när jag ska kocka. Ingredienserna är dyra och inte lätt att få tag på här i lilla byn (musslor med skal t.ex) så jag har bara en chans att lyckas. Har ni smakat Paella nån gång? Jag har ätit det både i Sverige och i Spanien. Åt det mycket oftare när jag var liten än nu. Vi umgicks en hel del med en spansk-svensk familj när jag var yngre, vilka vi även åkte och hälsade på ett par gånger. Spanien är ett fint och sevärt land. Dit åker jag gärna igen.
 
Inget klår nog riktig spansk Paella i stor panna, som man äter direkt efter tillagning, men liiiiiite spanien-feeling kan jag kanske bidra med under morgondagens lektion med mattema från olika delar av världen.
 
Vet ni att Lx2 uttalas J på spanska? Det korrekta uttalet för Paella och t.ex. tortilla på Spanska är alltså "Paejja" och "tortijja". Lite finns kvar i minnet från spanskalektionerna i högstadiet :)
 
Ha en fortsatt fin dag!

Sportlov

Pluggar järnet idag. Från morgon till kväll (med en paus nu där pappa bjussar på efterlängtad semla - jag vill äta minst 20 st i år). Målet är att röja undan alla uppgifter så jag och E kan vara helt lediga på sportlovet.
 
Det är bättre pluggväder idag än vad det var igår ↑

Ingenting är omöjligt?

En tanke som slagit mig på senare tid... Min svenskalärare är så himla bra!! Seriöst. Ordet "litteraturhistoria" får mig att sjunka ner under jorden med en stor suck. ...typ. Men han gör det så himla bra och intressant! Tänk vilken förmåga att kunna vända en människa från att avsky nåt till att faktiskt bli intresserad. Så här är det: Jag har alltid varit ett "problembarn". Från lågstadiet till gymnasiet. Aldrig haft bra betyg och jag har haft flertal möten med rektorer, lärare, kuratorer osv. osv. Och det är först nu, med facit i hand, jag ser hur alla vuxna har hanterat mig fel. Eller förlåt - givetvis inte alla, men många! Jag har blivit behandlad som ett problembarn rakt igenom. Fått den stämpeln, och så är det bara. Jag minns en lärare som typ tyckte synd om mig och bokstavligt talat hjälpte mig igenom vissa prov genom att säga svaren till mig. Jag läste nu Flugornas Herre i en uppgift i svenska 2. Den boken som "alla" redan har läst i högstadiet. Alla utom jag och de bråkiga killarna i min klass. Ingen lärare brydde sig, vi var bara såna liksom. Ingen orkade försöka att "vända" mig. Ingen försökte få mig intresserad. Jag var bara osmart och bråkig. På något sätt kände jag då en press på att leva upp till den här stämpeln också. Det blev en ond cirkel. Helt sjukt! Tänk om någon bara hade sett igenom mig och liksom "Sara, vad är problemet och hur kan vi lösa det?". När jag ser tillbaka på främst mellanstadiet och högstadiet så var jag jätteosäker på mig själv, och hade nån klok människa tagit tag i mig så tror jag faktiskt att jag hade skött mig bättre.
 
Så började jag på gymnaiset. Hoppade mellan program för jag hade inte en aning om vad jag ville göra (osäkerheten igen). Hoppade på omvårdnadsprogrammet för att en kompis gick där. Plötsligt har man ett eget ansvar, och det var jättesvårt för mig som haft daddande lärare omkring mig hela tiden. En lärare på gymnasiet berörde mig som bara den. Matteläraren. Hör och häpna! Matte är, och har alltid varit mitt sämsta ämne. Hon gjorde lärandet roligt, hon förklarade och ansträngde sig på ett så bra sätt. Jag gick på lektionerna, jag klarade proven och mitt IG skulle bli ett VG(!!!). Desvärre så sket jag i nationella proven och betyget sjönk till IG igen. Varför har jag inget svar på. Jag vet inte. Jag visste nog inte då heller. Men läraren var grymt bra. Förstående, lugn och bestämd på ett jäkligt bra sätt.
 
Och nu är jag på Komvux. Helt plötsligt börjar betygen bli riktigt höga. Jag var nära till gråt när jag fick ett A som slutbetyg i en kurs. Och hittills har de flesta betygen faktiskt varit B och C. Vad beror det här på då? Problembarnet har plötsligt blivit smart?! Ja, delvis handlar det såklart om mognad. Jag blev mamma osv. Men bemötandet av lärarna är helt fantastiskt bra på komvux! Jag vill lära mig mer och de får en att tro på sig själv. Och anledningen till att jag gillar svenskalärarn är för att han just påminner om min förra mattelärare. Trevlig, lugn och samtidigt jäkligt bestämd (= det som ska göras ska göras). Jag älskar att gå i skolan. Älskar att lära mig nya saker! Har t.o.m anmält intresse till Svenska 3 och historia som valfria ämnen. WOW! :D
 
Nya betygssystemet ↑
 
Jag blir inspirerad av att tänka tillbaka såhär. Kanske jag skulle passa som lärare i grundskolan? Jag som har erfarenheten i ryggan. Tror jag skulle kunna handskas riktigt bra med ungar som är i den situationen jag var i (Positivt menat!! Absolut inte "sätta dem på plats"). Dessutom att hitta ett roligt sätt att lära. Samtidigt som jag tänker så tänker jag "Äh, vad fan håller jag på med.. Inte skulle jag klara det där. Plugga till lärare? HAH! Jag som inte ens tar mig igenom skolan problemfritt. Jag som inte ens kommer bli vuxen nångång. Näääääe du Sara." Ja, jag är fortfarande lika osäker på mig själv idag som jag var då. Så jäkla tråkigt! Just yrkeslivet-tankar snurrar mycket i mitt huvud. "Vad vill jag göra?" "Vad KAN jag göra?". Shut the fuck up bitch and just do it!
 
....Nej, jag tror inte det blir lärare av mig. Jag bara leker med olika tankar. Är det någon mer som känner igen sig i det jag skriver? Eller har nåt helt annat att berätta från skoltiden som hängt med i tankarna?
 
Ett inlägg med en massa svammel. Ett litet tillägg: Jag har självklart stött på himla bra lärare i grundskolan också!