Söndagssvammel
Söndag och jag är i vanlig ordning trött som fasen. Söndagar och jag går inte riktigt ihop på det sättet. Har legat och kollat på datorn och tv:n halva dagen. Inte nog med det, tror det är ett segt litet virus hemma hos oss. Ett förkylningsvirus alltså. Ingen av oss ligger, men alla nyser och snorar. Helt ärligt så tror (och hoppas) jag inte det blir värre än så heller. Lite snor och sånt får man räkna med vid årstidesbyten när man har barn i förskoleåldern.
Pappa fyllde år i onsdags och jag blev kvar längre än vad jag hade tänkt. Melissa hängde med och vi drack lite vin och drinkar. Jag som inte snuddat vid alkohol sen sommaren 2013 (tror ja?) blev snabbt pratglad och fnissig, som vanligt. Men vi hade jättemysigt och trevligt. Dagen efter stod redovisning och studiebesök på schemat, och jag insåg än en gång att min kropp inte är lika alkohol-tålig som många andra i samma ålder. Haha! Sliten var bara förnamnet, men jag lyckades kliva upp, fräscha upp mig och ta tag i dagen! Tummen upp. Igår blev det en liknande kväll, fast i nyktert tillstånd för undertecknad. Mys-drickning (haha?) hos Melissa med en grabb-trio. Herrskapet shotade och vi umgicks. Vid 1-snåret slängde jag in handduken och åkte hemöver. Idag vaknar jag........Trött och sliten. Nästan bakiskänsla, fast jag var spiknykter.
De här 2 alltså! :)
Ja, jag var ju som sagt på studiebesök i torsdags. På Mellannorrlands Hospice. Dit man kan åka och "bo" sista tiden i livet (i genomsnitt är folk där i en månad, man får liksom inte flytta dit). Som ett hotell typ, fast med vårdpersonal då och man kommer därifrån i en kista. Märklig känsla. Jag hade jättehöga förväntningar inför besöket, och jag kan väl inte säga att jag blev besviken heller - det är ett fantastiskt ställe. Helt otroligt att det faktiskt finns möjlighet att få tillbringa sin sista tid i livet nån annanstans än på exempelvis sjukhuset (att få slippa det där hemska kylrummet!). Samtidigt sätter det igång en massa existentiella funderingar hos mig när jag snuddar vid det här ämnet. Tänk om man skulle råka ut för en obotlig, dödlig sjukdom? Hur vill man ha det när man dött? Vad händer när man dör? Ingen vet när det kommer att ske, men det kommer att ske. "Det mest jämnställda här i världen är döden" sa en tant när jag hade praktik på sjukhuset. Flera gånger under min utbildning har jag fått höra att man ska fundera över sin egen begravning och vad som ska hända med kroppen osv. Man ska prata om det! Eller fylla i vita arkivet (finns på internet). Där kan man t.o.m. avsluta sitt facebook-konto och mail tror jag. Allt sånt just för att underlätta för anhöriga. Det är tydligen vanligt att det annars blir jobbigt för dem och alla kanske vill olika. Själv har jag skrivit i donationsregistret hur jag vill ha det gällande organdonation, men inte mer än så.
I morgon väntar en webbaserad demensutbildning och på kvällen träning. Kan bli en bra dag! :)
Tjing!
